Kritiska röster höjs ofta mot min roll som ordförande i föreningen Stockholms hemlösa, dessa höjs av i frågan ansvariga politiker, tjänstemän och avlönad personal i diverse vinstdrivande företag och ”frivilligorganisationer” uppbyggda runt och på hemlösa människors bekostnad.

Kritiken handlar ofta om hur jag kompromisslöst förespråkar alla människors behov av ett tryggt hem och möjligheten till ett privatliv.

Många tycker att mitt ständiga tjatande om att omprioritera har varit allt för enkelt. ”Ge hemlösa ett tryggt hem och därefter, utifrån detta hem stödja de som behöver detta med vad som krävs för att behålla det”. De allra flesta i den här lukrativa ”hemlöshetscirkusen” anser att frågan blir mer intressant om den fragmentiseras, om den delas upp i åtgärder, om de hemlösa delas in i grupper och problematiseras. 

Men så länge den ”hjälp” som idag ges uppenbarligen inte fungerar och utgår från vad jag själv som medmänniska anser mig behöva för att leva ett värdigt liv kommer jag fortsätta med det.

Dessutom måste hjälpen innefattas av att dela med sig av sin relativa ”makt” över den hjälpbehövande och även av det personliga ansvar som krävs för att göra detta?

Hur ska annars människor i hemlöshet få makt över sitt eget liv och kunna ta det ansvar samhället kräver?

Hemlöshet är i grund och botten ett bostadspolitiskt problem som på något underligt vis övergått till att bli ett socialt vårdproblem.

Frågan vi alla måste ställa oss: Skulle jag vilja vårdas på ett sjukhus resten av mitt liv?

För vad har egentligen en eventuell vårdfråga med rätten till ett tryggt eget hem med möjlighet till ett privatliv att göra?