I över 100 år har vi tilllåtit en Socialtjänst, kyrkor och olika ”frivilligföretag” bygga upp sin grund och sedan växa för att skapa arbetstillfällen åt redan etablerade personer på att ”hjälpa” hemlösa (fattiga) människor. För att detta ska vara möjligt behövs även ett växande underlag, vilket också det ständigt ökande i antal hemlösa påvisar.

Denna ickefungerande hjälp omsätter i vårt land bara i skattemedel ca 11 miljarder, vilket är en siffra Lunds Universitet sammanställt utifrån att varje hemlös kostar runt 600 000 om året. Det är anmärkningsvärt att varje hemlös kan kosta samhället så mycket, utan att bli hjälpt med det primära behovet (ett tryggt hem)?

Eller kanske är det därför kostnaden är så hög?

Ännu mer uppseendeväckande blir om vi ser det från en annan infallsvinkel, den vinkeln som gör att varje hemlös vi har i vårt land är så mycket värda för ”hjälparna” att människor och organisationer fördelar 600 000 mellan sig för att hålla dessa människor kvar i hemlöshet!

Är det då inte dags för ett nytt och mänskligt tänkande i denna fråga?

Då menar jag inte att den idag avlönade ”hjälpande” personalen ska ges möjlighet att känna sig ännu mer självgoda än de redan gör, inte heller att de i grunden ska få känna att de gör någon skillnad. Nej, med mänskligt menar jag att våra hemlösa människor ska ges möjligheten till ett värdigt liv med ett fungerande privatliv i ett tryggt hem.

Vi kanske skulle kunna göra en unik studie här i Sverige, där människor som idag på nåder lever i något av alla lukrativa villkorade boenden ”testades” att klara av ett eget integrerat hem. Denna ”test” bör då för trovärdighetens skull genomföras med samma stöd och den ”hjälp” människor får idag för att klara av att bo som uteliggare, på härbärgen eller i något av otaliga benämningar på de befintliga lukrativa ”boendeformerna”. Det skulle inte vara svårt att finna personer som under många år smittats av ett sjukt och omänskligt samhälle och nu fortsätter smittas av den ”Reinfeldtdeffekt” som fortsätter sprida smittan i vårt land, som i folkmun kallas hemlöshet.

I vårt välfärdssamhälle har vi råd med respekten för individen. Vi har råd att respektera den enskilda individens förutsättningar, behov och önskningar om ett autonomt liv. Spelar ingen roll om du är där du är pga. olycka i livet, arbetslöshet, dyslexi, psykos, psykopati, skilsmässa, olycksfall i arbetet eller vilken anledning man kan tänkas hitta på. Respekten för individens behov och förutsättningar har vi i vårt välfärdssamhälle, med grundläggande solidariska värderingar om individens rätt, råd med!

Sluta prata om hemlöshet som om det vore en psykiatrisk diagnos – det är en diagnos på samhället – inte på individen.