Tystnaden hos hemlösa som blir placerade på ett alternativboende är kanske inte så svår att förstå om man tänker efter lite. En hemlös hålls i ett mentalt järngrepp. Man är tvungen inta en hållning där man accepterar sig själv som den största och enda anledningen till att jag en gång blev av med det som borde vara en grundläggande rättighet. Något som de flesta i vårt samhälle ser som en del av sin naturliga värdighet.

Det gäller att sköta sig i sin roll som ”klient” för att få bo kvar. Det är absolut inte ett tryggt hem man tilldelas utan en ”mittemellaningentingvärld” där man hela tiden påminns om tillfällighetskaraktären. Det är nog inte helt missvisande att dra paralleller till flyktingförläggningar. Du är inte en människa utan ett ”ärende” i socialtjänstens eller frivilligorganisationers objektifierande budget.

Vi är många som skulle kunna vittna om detta tillstånd av olust som man hamnar i efter ett långt tröstlöst vandrande på våra gator. Ett vandrande inför en likgiltig allmänhet där man mest upplever sig som en sanitär olägenhet i andras ögon.

När man så i nåd kommer till den första nivån kanske efter att duktigt agerat reklampelare åt någon organisation så infinner sig trappstegsuppfostrandet, där bevakas man som en tickande bomb och får varken ta emot besök eller möblera efter eget sinne. Dricker man några folköl riskerar man bli av med nådegåvan. 
Organisationernas tystnad är en aning svårare att förstå. De tycker sig har rätt att köpa sig fria när skammen blir för pinsam. Det kan inte den hemlöse. En hopplöshet som de obönhörligen faller tillbaka till när de inte kan leva upp till de ”goda” organisationernas krav. Det verkar inte göra någon skillnad eller spela någon roll, tillströmningen av utsatta är god och pengarna strömmar in ändå.

Det rör sig om ett väl systematiserat beroendeförhållande som sedan lång tid tillbaka odlas i ett djupt förakt för människor som inte anses vara lika mycket värda som andra.