Under de snart sju år förening Stockholms hemlösa funnits, har vi försökt att trycka på våra blinda men konstigt nog alltid, ”vi ska titta på det” utredande, prioriterande och med andra ord ickeagerande politiker i hemlöshetsfrågan. Detta samtidigt som vi försökt få upp ögonen på allmänheten för att uppmärksamma ett enormt och snabbt växande samhällsproblem. Även om det i vårt egoistiska och giriga ensam-hälle är svårt att enas kring ”andras” problem, så måste vi någonstans inom oss se att i slutänden rör detta oss alla. Våra unga kan inte flytta hemifrån, våra studenter kan inte av bostadsbrist ”plugga” vidare och allt detta leder även i sin förlängning till att våra ca 20 000 hemlösa aldrig kommer få skriva sitt namn på ett kontrakt till ett tryggt eget hem.
Varför och vad är det för bakomliggande orsaker som gör att redan våra mest utsatta människor tvingas bo i portar, offentliga toaletter, soprum, härbärgen eller i något av alla de olika stigmatiserande ”iställetförboenden”, kanske de som tjänar pengar på detta svara på. Det finns inga som helst belägg för att denna diskriminerande ”boendeform” skulle leda till att antalet hemlösa skulle minska. Dessa ”hemlösakaserner” är uppbyggda av och för människor med helt andra förutsättningar än vad de allra allra flesta av våra hemlösa har?
Men i dessa moderna ”koncentrationsläger” tycker vi ändå utifrån den verklighet som råder, kunna ställa krav att människor ska ”ta sig i kragen”? Det klingar väldigt illa när staden varken har bostäder, en väl fungerande vård, arbete, social omsorg eller den trygghet även alla andra söker, men inte på långa vägar finns åt människorna som kanske är mest i behov av detta. Nä, dessa individer straffar vi istället obarmhärtigt vidare till ett ovärdigt och otryggt liv i hemlöshet.
Och detta kommer vi fortsätta med så länge ingen står upp och tar strid mot det omänskliga att döma människor till ett livslångt utanförskap.