Föreningen Stockholms hemlösa

I DN-debatt den 24 november sitter tre glada karriärister och smakar av den senaste New York – terminologin: ”Housing first” ”social inclusion”
”not in my backyard” – Mmmmm, den sista frasen var god.

Efter poseringen framför kameran går dom till sina inbonade hem för att sitta och gurgla över sin oerhörda förträfflighet. Vi provar en ny modell – Vadå ny? Är det något nytt att välbeställda anser sig ha rätt att sätta sig till doms över fattiga människor? Är det en nyhet att eliten tar sig friheten att avgöra vilka som är ”motiverade”? Motiverade till vadå? Jo, till ett ”socialt förändringsarbete”. Något som i praktiken innebär att de som inte är tillräckligt traumatiserade av att vandra runt i hopplöshetshelvetet kan få ynnesten att delta i en tävling om anpasslighet.

Vadå ny modell? Det är väl bara en variant av hur maktmarionetterna på betryggande avstånd arrangerar diverse skådespel som går ut på att människor i nöd får visa sig dugliga. Förebilden till just den här fantastiska modellen kommer från ett land där dom svarta fick dansa sig till sociala rättigheter (http://www.youtube.com/watch?v=mTg5V2oA_hY )

Trots att flera stycken i vår egen regering idag är överens om att just det här både var diskriminerande och ett cyniskt spel med människors mest grundläggande behov så hittar vi ständigt på nya sätt att dela in människor. Vi låter utan att störas, tre glada ”proffs” sitta hånande å kasta in lögner rakt in i folkhemmet.

Har ni sett ”Slumdog Millionere” En film som handlar om en fattig pojke som får vara med i TV- programmet ”Vem vill bli millionär”- Skådespelarna blev megastjärnor medan 99,9% av barnen som levde på soptippen innan filmteamet kom dit och väckte deras förhoppningar om en bättre tillvaro antingen är döda eller lever kvar i total misär.

Här i Sverige, finns det fler i vår regering som anser att vi lever i en av världens mest demokratiska demokratier. De lånar via sina ögontjänare en modell från New York, en annan i ögonen fallande världsmästare. Det är
staden där vi inom en snar framtid antagligen kommer att kunna följa en desperat iscensatt TV- rättegång mot samhällets dagsaktuella fiende nummer ”ett”. Och där den regeringen hoppas på att pöbeln kommer skrikande att kräva dödsstraff. Det vill säga en modern variant på offentliga avrättningar. Så långt har vi inte riktigt kommit än här i Sverige. Men var inte så säkra. Vi brukar inte ligga långt efter trenderna från ”Over there” Än så länge får vi nöja oss med tre förljugna ”ordlånare” som på ett utstuderat sätt hänvisar till behovet av evidensbaserad forskning. Det gör de för att dölja vad som händer med de som förlorar detta spel. De få inte sällan betala med sitt liv.

Från föreningen Stockholms hemlösa har vi oavbrutet och enträget återkommit till ”Bostad först”. Men detta har vi sett som en grundläggande trygghet för alla. Inte något som karriärsinriktade cyniker ska ”deala” med.

2008 ”vann” Stockholms stadsmission upphandlingen av Råcksta utredningshem. Kontraktet löper under två år. Och inbringar trettionio miljoner sexhundrasjutusen tvåhundra kronor till en hjälporganisation som utöver detta inbringar ofantliga summor från godtrogna givare. När stat och kommun ska pytsa ut pengar till ”hemlösheten” är Stadsmissionen bland de första att skicka in en ansökan. Oftast är det också de som får uppdraget.

I det aktuella fallet handlar det om ett så kallat ”lågtröskelboende”. I huset fanns tidigare på första våningen ett dagis som flyttade ut när de förstod vilka som skulle komma dit. Dessa lokaler står idag tomma. På andra och tredje våningen åtnjuter den boende en ny vårdstrategi där personalen låtit sig influeras av tidigare experiment.

Något som med svenska mått mätt går stick i stäv med den nolltolerans som råder. Här får klienten, förutsatt att den håller sig på rummet, sova ruset av sig utan att drogtestas. Detta kallas ”stödboende” och innefattar 55 ”platser”.

På fjärde våningen har restriktionerna åter införts. Därifrån åker du ut om du luktar öl eller ser misstänkt påverkad ut på ögonen. Denna våning kallas referensboende och innefattar 28 lägenheter. Tillsammans inbringar dessa En miljon sexhundrafemtiotusentrehundra kronor i månaden i hyresintäkter. Alltså för varje person kostar ”referensboendet” 17100 kronor i månaden och för stödboendet 21300 kronor i månaden.

På sjätte våningen, som innefattar 33 tomma lägenheter finns ingenting förutom diverse musikinstrument. Dessa instrument står där och fyller upp tomrummet medan Stadsmissionen söker nya pengar för att hjälpa hemlösa människor.

Till saken hör att styrelsen för Bolaget ”Micasa fastigheter” alltså de som äger huset är politiskt tillsatt av kommunfullmäktige i Stockholms Stad. Det vill säga de som en gång pytsade ut pengarna som skulle gå till de stackars hemlösa. Och sen undrar vi varför hemlöshetsfrågan inte blir löst.

Hur ska det kunna bli någon attitydförändring i samhället gällande våra hemlösa, när det som idag kallas hjälpa hemlösa går att jämföra med hur nazisterna baktalade judarna för att få folket med sig?

Detta baktalande ledde till att judarna till och med gick emot sina egna för att inte dödas. En liknande men mer sofistikerad metod använder sig både socialtjänsten och frivilligorganisationerna utav idag. De lyfter fram någon kuvad före detta hemlös som säger precis det socialtjänst och/eller frivilligorganisationen vill att personen ska säga.

Vilket den hemlöse säger av rädsla för att bli av med ”nådegåvan” (bostaden) och att inte längre behöva bära skammen av att vara eller kallas hemlös längre. Sådana här genomruttna ”hjälpsystem” har vi byggt upp runt våra hemlösa, uppbyggda av en enda orsak. Nämligen att skapa jobb och en inkomst åt redan etablerade människor på av de själva smutskastade hemlösa människornas bekostnad.

Dessa kan av många tyckas vara hårda och orättfärdiga ord, men det är inte deras vänner som dör som hemlösa och bygger trots allt på modern forskning om hemlöshet. Alltså den forskning som inte bygger på en fortsättning av att det är hemlösa som är problemet, utan på bristerna i det stöd från de myndigheter och organisationer som tagit på sig det ansvaret.

Den metod som Lund nu vill lansera runt om i våra kommuner (housing first) utgår från att ingen kan ta itu med sin livssituation om man inte först tillgodoser den grundläggande rätten till ett eget tryggt hem. Först en egen bostad, därefter kan socialtjänsten och andra organisationer lägga krut på att skräddarsy åtgärder för den mycket heterogena gruppen hemlösa. Metoden är helt i linje med de senaste forskningsrönen och har testats med mycket goda resultat i bland annat Hannover, Finland och New York. Där har det visat sig att 88 procent av de nu före detta hemlösa har lyckats behålla sina hyreskontrakt med rätt stöd för att behålla hemmet, för de människor som vill och behöver det.

Alla vill. Vem du än frågar så är de flesta rörande överens: Någonting måste göras åt hemlösheten. Politiker, tjänsteman, frivilligorganisationer, kyrkliga samfund och privatpersoner. Alla kråmar de sig och vrider på sig. Och de säger samma sak, om och om: Det här är absolut oacceptabelt i ett civiliserat samhälle! Sen blir det tyst. Tiden går.  Och välviljans klocka tickar…

Bara i Stockholm har det i år, utifrån vad jag fått veta, dött minst ett tiotal av de vi vanligtvis förknippar med riktigt ”hemlösa”. En definition som det visserligen är ganska svårt att få grepp om. När en ”hemlös” exempelvis placeras in i en bostadspolitisk åtgärd så plockar man ut den människan från en statistik och placerar in den i en annan.

Enligt socialstyrelsens definition är den officiella siffran: 17 800 ”hemlösa”.  Siffror som bara bygger på de individer som har varit i kontakt med socialtjänsten eller någon frivilligorganisation.

Enligt samma definition menar Sven Bergenstråle (bostadsforskare) att det faktiska antalet snarare är c:a 400 000. Han har då även räknat in de som inte söker hjälp hos socialtjänst eller frivilligorganisation. Det är inte så svårt att förstå att det sker en uppdelning av människor. De som syns och de som inte syns enligt vissa beräkningar.

Det finns en magisk tremånadersgräns där du övergår från att vara ”hemlös” till att bli ”bostadslös”. Varför då? Varför just tre månader?

Alla de runt 46 000 ensamstående unga föräldrar med barn. De som tvingas bo under otrygga förhållanden i andra handskontrakt och hos vänner. Varför räknas inte de som ”hemlösa” Varför är det så viktigt att kalla de för ”bostadslösa”

Tänk om vi dessutom skulle räkna in alla som har ett andrahandskontrakt, ett som löper över tre månader, de som bor hos vänner, hos sina föräldrar.   

Av någon anledning finns de här människorna inte ens i närheten av det som vi vanligtvis ser som ett ”hemlöshetsproblem” För att definieras som hemlös måste du bära skammen. Du måste söka hjälp av de som för statistik.

I socialtjänstlagen är ”självvalsprincipen” inskriven. Den gör dig ansvarig för hur din bostadssituation skall definieras: Antingen som ett bostadspolitiskt problem eller som ett socialt sådant. De flesta upplever både skam och förnedring av det bemötande de får hos socialtjänsten. Plötsligt ska du svara på saker som inte har någon som helst relevans till att du saknar ett hem. Hela din och din familjs historia rannsakas . Hamnar du en gång i klorna på de tjänstemän som sitter där för att ”hjälpa” dig så riskerar du att inte komma ur deras grepp. Börjar du trilskas kan det dessutom hända att dina barn placeras på fosterhem.

Detta är så ofattbart för människor som inte har råkat ut för det att den som en gång närmat sig denna osynliga gräns inte sällan märks för livet. Men så länge du håller dig borta därifrån kommer du aldrig heller att sammanblandas med denna grupp. Den grupp som det söks pengar på. Den grupp som stigmatiseras. Det vill säga de som vi tycker så fruktansvärt synd om. De ”fattiga”.

Tystnaden hos hemlösa som blir placerade på ett alternativboende är kanske inte så svår att förstå om man tänker efter lite. En hemlös hålls i ett mentalt järngrepp. Man är tvungen inta en hållning där man accepterar sig själv som den största och enda anledningen till att jag en gång blev av med det som borde vara en grundläggande rättighet. Något som de flesta i vårt samhälle ser som en del av sin naturliga värdighet.

Det gäller att sköta sig i sin roll som ”klient” för att få bo kvar. Det är absolut inte ett tryggt hem man tilldelas utan en ”mittemellaningentingvärld” där man hela tiden påminns om tillfällighetskaraktären. Det är nog inte helt missvisande att dra paralleller till flyktingförläggningar. Du är inte en människa utan ett ”ärende” i socialtjänstens eller frivilligorganisationers objektifierande budget.

Vi är många som skulle kunna vittna om detta tillstånd av olust som man hamnar i efter ett långt tröstlöst vandrande på våra gator. Ett vandrande inför en likgiltig allmänhet där man mest upplever sig som en sanitär olägenhet i andras ögon.

När man så i nåd kommer till den första nivån kanske efter att duktigt agerat reklampelare åt någon organisation så infinner sig trappstegsuppfostrandet, där bevakas man som en tickande bomb och får varken ta emot besök eller möblera efter eget sinne. Dricker man några folköl riskerar man bli av med nådegåvan. 
Organisationernas tystnad är en aning svårare att förstå. De tycker sig har rätt att köpa sig fria när skammen blir för pinsam. Det kan inte den hemlöse. En hopplöshet som de obönhörligen faller tillbaka till när de inte kan leva upp till de ”goda” organisationernas krav. Det verkar inte göra någon skillnad eller spela någon roll, tillströmningen av utsatta är god och pengarna strömmar in ändå.

Det rör sig om ett väl systematiserat beroendeförhållande som sedan lång tid tillbaka odlas i ett djupt förakt för människor som inte anses vara lika mycket värda som andra.

Dagens hemlöshetspolitik är misslyckad, ett hinder snarare än en lösning. Lunds universitet lanserar därför en ny metod för att komma tillrätta med hemlösheten, skriver Per Eriksson, rektor vid Lunds universitet, tillsammans med fyra Lundaforskare.

Omkring 18 000 personer står utan bostad i Sverige och trots stora insatser syns inga tecken på att den negativa trenden är på väg att brytas.

Idag tillämpas ett system med så kallade boendetrappor där den hemlöse får kvalificera sig till eget boende. Det första trappsteget består ofta av natthärbärgen. Den som sköter sina kort kan så småningom avancera bland träningslägenheter och kategoriboenden för att så småningom nå det översta trappsteget med ett eget bostadskontrakt. Men över 90 procent når aldrig dit utan fastnar inom den parallella bostadsmarknad som administreras av socialtjänsten.

Natthärbärgen och träningslägenheter kan visserligen lindra akut nöd, men det finns en stor risk att de försvårar för den hemlöse att få egen lägenhet. Den nuvarande politiken utgör ett hinder snarare än en lösning.

Den metod som vi i Lund vill lansera utgår från att ingen kan ta itu med sin livssituation om man inte först tillgodoser den grundläggande rätten till egen bostad. Först en egen bostad, därefter kan socialtjänsten lägga krut på att skräddarsy åtgärder för den mycket heterogena gruppen hemlösa.

Metoden är i linje med de senaste forskningsrönen och har testats med goda resultat i bland annat Hannover och New York. Där har det visat sig att 88 procent av de hemlösa har lyckats behålla sina hyreskontrakt, under förutsättning att de får stöd i att reda ut sin livssituation.

Om försöket skall ha en chans att lyckas krävs strukturella insatser och stöd från hög politisk nivå.

Försöket skulle ge möjlighet att jämföra resultat och kostnader mellan kommuner som deltar i försöket och kommuner som inte gör det. Som forskare vill vi därför rikta följande fråga till socialminister Göran Hägglund och andra beslutsfattare: Är det inte dags att göra ett storskaligt försök i några svenska kommuner, där stat och kommun tar ett gemensamt ansvar?

En kraftig satsning på att bekämpa hemlöshet skulle på sikt ge stora besparingar, inte bara när det gäller mänskligt lidande utan också samhällsekonomiskt.

Idag deltar politiker, socialarbetare, hemlösa och forskare i en konferens om kursändring i den svenska hemlöshetspolitiken. Nästa steg blir ett innovativt försök i en eller flera kommuner. Försöket kräver ett brett samarbete mellan forskarsamhället, kommuner, regeringen, myndigheter och brukarorganisationer och att alla berörda helhjärtat ställer upp bakom principen om allas rätt till bostad.

PER ERIKSSON, rektor Lunds universitet

ANN-KATRIN BÄCKLUND, dekan samhällsvetenskapliga fakulteten

HANS SWÄRD, forskare Socialhögskolan i Lund

CECILIA HEULE, forskare Socialhögskolan i Lund

MARCUS KNUTAGÅRD, forskare Socialhögskolan i Lund

Källa: Sydsvenskan.se

Till sommaren ska vi i Stockholm berikas med ännu en verksamhet för hemlösa. Denna gång gäller det uppbyggnad av ett ”centrum för hemlösa”.
Människorna med lite insyn i hemlöshetsfrågan vet att det även denna gång inte på något sätt handlar om att försöka lösa hemlösheten genom att hjälpa hemlösa individer till ett tryggt hem.
Istället är detta en sammanslagning av redan befintliga ickefungerande verksamheter. Ett centrum byggs upp för akademiker där det ska forskas på hemlösa. Detta gäller bland annat hur länge man lever som hemlös, hur tandstatusen ser ut, vilka eventuella missbruk som finns, vilka psykiska problem och andra sjukdomar människor har och får i sin hemlöshet.
I detta centrum ska sedan de akademiker som tycker sig behöva mer kunskap om hemlöshet ges möjlighet att inhämta sådan. Hemlösa behandlas som vilka försöksdjur som helst.
Hur många människor ska behöva dö i förtid i forskningens namn och av de sviter denna vidriga människosyn står för?
Kan det verkligen vara så att vi medborgare tycker titlar och doktorshattar är mer värt på vissas huvuden, än att människor ska få leva ett värdigt liv i ett eget tryggt hem?

Fattigdomen breder ut sig. Bara i Europa l lever idag 50milj i vad som kallas fattigdom. Och i Sverige befinner sig, enligt rädda barnen, c:a 250 tusen barnfamiljer i fattigdom. Det här är människor som på olika sätt närmat sig risken att hamna i hemlöshet.
Finns det någon gemensam egenskap hos dessa individer, något medfött karaktärsdrag som gör att just de blir drabbade? 
Skulle vi anse det vara etiskt försvarbart att forska på deras tänder, på deras psykiska status eller på andra beteenden som uppkommer på grund av fattigdomen. 
Jag tror att det finns anledning att ställa sig den frågan.
Är det verkligen så att vi ska lägga över problemet på de som blir drabbade? Ska vi istället inte titta på de orsaker som leder fram till detta? 
Hemlösa människor lever under ständig stress och oro.” Var kan jag duscha, borsta tänderna, få tag i pengar?” De sover betydligt mindre än andra. De har ingenstans att gå när de behöver trygghet.
Det är inte konstigt att det uppstår olika problem under sådana villkor.
Varför ska vi forska på detta?  Är inte det att lägga skulden på individen?
Är det inte att ytterligare slå fast att anledningen till det som sker ligger hos den fattige eller hos den hemlöse?