Föreningen Stockholms hemlösa

I DN-debatt den 24 november sitter tre glada karriärister och smakar av den senaste New York – terminologin: ”Housing first” ”social inclusion”
”not in my backyard” – Mmmmm, den sista frasen var god.

Efter poseringen framför kameran går dom till sina inbonade hem för att sitta och gurgla över sin oerhörda förträfflighet. Vi provar en ny modell – Vadå ny? Är det något nytt att välbeställda anser sig ha rätt att sätta sig till doms över fattiga människor? Är det en nyhet att eliten tar sig friheten att avgöra vilka som är ”motiverade”? Motiverade till vadå? Jo, till ett ”socialt förändringsarbete”. Något som i praktiken innebär att de som inte är tillräckligt traumatiserade av att vandra runt i hopplöshetshelvetet kan få ynnesten att delta i en tävling om anpasslighet.

Vadå ny modell? Det är väl bara en variant av hur maktmarionetterna på betryggande avstånd arrangerar diverse skådespel som går ut på att människor i nöd får visa sig dugliga. Förebilden till just den här fantastiska modellen kommer från ett land där dom svarta fick dansa sig till sociala rättigheter (http://www.youtube.com/watch?v=mTg5V2oA_hY )

Trots att flera stycken i vår egen regering idag är överens om att just det här både var diskriminerande och ett cyniskt spel med människors mest grundläggande behov så hittar vi ständigt på nya sätt att dela in människor. Vi låter utan att störas, tre glada ”proffs” sitta hånande å kasta in lögner rakt in i folkhemmet.

Har ni sett ”Slumdog Millionere” En film som handlar om en fattig pojke som får vara med i TV- programmet ”Vem vill bli millionär”- Skådespelarna blev megastjärnor medan 99,9% av barnen som levde på soptippen innan filmteamet kom dit och väckte deras förhoppningar om en bättre tillvaro antingen är döda eller lever kvar i total misär.

Här i Sverige, finns det fler i vår regering som anser att vi lever i en av världens mest demokratiska demokratier. De lånar via sina ögontjänare en modell från New York, en annan i ögonen fallande världsmästare. Det är
staden där vi inom en snar framtid antagligen kommer att kunna följa en desperat iscensatt TV- rättegång mot samhällets dagsaktuella fiende nummer ”ett”. Och där den regeringen hoppas på att pöbeln kommer skrikande att kräva dödsstraff. Det vill säga en modern variant på offentliga avrättningar. Så långt har vi inte riktigt kommit än här i Sverige. Men var inte så säkra. Vi brukar inte ligga långt efter trenderna från ”Over there” Än så länge får vi nöja oss med tre förljugna ”ordlånare” som på ett utstuderat sätt hänvisar till behovet av evidensbaserad forskning. Det gör de för att dölja vad som händer med de som förlorar detta spel. De få inte sällan betala med sitt liv.

Från föreningen Stockholms hemlösa har vi oavbrutet och enträget återkommit till ”Bostad först”. Men detta har vi sett som en grundläggande trygghet för alla. Inte något som karriärsinriktade cyniker ska ”deala” med.

2008 ”vann” Stockholms stadsmission upphandlingen av Råcksta utredningshem. Kontraktet löper under två år. Och inbringar trettionio miljoner sexhundrasjutusen tvåhundra kronor till en hjälporganisation som utöver detta inbringar ofantliga summor från godtrogna givare. När stat och kommun ska pytsa ut pengar till ”hemlösheten” är Stadsmissionen bland de första att skicka in en ansökan. Oftast är det också de som får uppdraget.

I det aktuella fallet handlar det om ett så kallat ”lågtröskelboende”. I huset fanns tidigare på första våningen ett dagis som flyttade ut när de förstod vilka som skulle komma dit. Dessa lokaler står idag tomma. På andra och tredje våningen åtnjuter den boende en ny vårdstrategi där personalen låtit sig influeras av tidigare experiment.

Något som med svenska mått mätt går stick i stäv med den nolltolerans som råder. Här får klienten, förutsatt att den håller sig på rummet, sova ruset av sig utan att drogtestas. Detta kallas ”stödboende” och innefattar 55 ”platser”.

På fjärde våningen har restriktionerna åter införts. Därifrån åker du ut om du luktar öl eller ser misstänkt påverkad ut på ögonen. Denna våning kallas referensboende och innefattar 28 lägenheter. Tillsammans inbringar dessa En miljon sexhundrafemtiotusentrehundra kronor i månaden i hyresintäkter. Alltså för varje person kostar ”referensboendet” 17100 kronor i månaden och för stödboendet 21300 kronor i månaden.

På sjätte våningen, som innefattar 33 tomma lägenheter finns ingenting förutom diverse musikinstrument. Dessa instrument står där och fyller upp tomrummet medan Stadsmissionen söker nya pengar för att hjälpa hemlösa människor.

Till saken hör att styrelsen för Bolaget ”Micasa fastigheter” alltså de som äger huset är politiskt tillsatt av kommunfullmäktige i Stockholms Stad. Det vill säga de som en gång pytsade ut pengarna som skulle gå till de stackars hemlösa. Och sen undrar vi varför hemlöshetsfrågan inte blir löst.

Hur ska det kunna bli någon attitydförändring i samhället gällande våra hemlösa, när det som idag kallas hjälpa hemlösa går att jämföra med hur nazisterna baktalade judarna för att få folket med sig?

Detta baktalande ledde till att judarna till och med gick emot sina egna för att inte dödas. En liknande men mer sofistikerad metod använder sig både socialtjänsten och frivilligorganisationerna utav idag. De lyfter fram någon kuvad före detta hemlös som säger precis det socialtjänst och/eller frivilligorganisationen vill att personen ska säga.

Vilket den hemlöse säger av rädsla för att bli av med ”nådegåvan” (bostaden) och att inte längre behöva bära skammen av att vara eller kallas hemlös längre. Sådana här genomruttna ”hjälpsystem” har vi byggt upp runt våra hemlösa, uppbyggda av en enda orsak. Nämligen att skapa jobb och en inkomst åt redan etablerade människor på av de själva smutskastade hemlösa människornas bekostnad.

Dessa kan av många tyckas vara hårda och orättfärdiga ord, men det är inte deras vänner som dör som hemlösa och bygger trots allt på modern forskning om hemlöshet. Alltså den forskning som inte bygger på en fortsättning av att det är hemlösa som är problemet, utan på bristerna i det stöd från de myndigheter och organisationer som tagit på sig det ansvaret.

Den metod som Lund nu vill lansera runt om i våra kommuner (housing first) utgår från att ingen kan ta itu med sin livssituation om man inte först tillgodoser den grundläggande rätten till ett eget tryggt hem. Först en egen bostad, därefter kan socialtjänsten och andra organisationer lägga krut på att skräddarsy åtgärder för den mycket heterogena gruppen hemlösa. Metoden är helt i linje med de senaste forskningsrönen och har testats med mycket goda resultat i bland annat Hannover, Finland och New York. Där har det visat sig att 88 procent av de nu före detta hemlösa har lyckats behålla sina hyreskontrakt med rätt stöd för att behålla hemmet, för de människor som vill och behöver det.

Alla vill. Vem du än frågar så är de flesta rörande överens: Någonting måste göras åt hemlösheten. Politiker, tjänsteman, frivilligorganisationer, kyrkliga samfund och privatpersoner. Alla kråmar de sig och vrider på sig. Och de säger samma sak, om och om: Det här är absolut oacceptabelt i ett civiliserat samhälle! Sen blir det tyst. Tiden går.  Och välviljans klocka tickar…

Bara i Stockholm har det i år, utifrån vad jag fått veta, dött minst ett tiotal av de vi vanligtvis förknippar med riktigt ”hemlösa”. En definition som det visserligen är ganska svårt att få grepp om. När en ”hemlös” exempelvis placeras in i en bostadspolitisk åtgärd så plockar man ut den människan från en statistik och placerar in den i en annan.

Enligt socialstyrelsens definition är den officiella siffran: 17 800 ”hemlösa”.  Siffror som bara bygger på de individer som har varit i kontakt med socialtjänsten eller någon frivilligorganisation.

Enligt samma definition menar Sven Bergenstråle (bostadsforskare) att det faktiska antalet snarare är c:a 400 000. Han har då även räknat in de som inte söker hjälp hos socialtjänst eller frivilligorganisation. Det är inte så svårt att förstå att det sker en uppdelning av människor. De som syns och de som inte syns enligt vissa beräkningar.

Det finns en magisk tremånadersgräns där du övergår från att vara ”hemlös” till att bli ”bostadslös”. Varför då? Varför just tre månader?

Alla de runt 46 000 ensamstående unga föräldrar med barn. De som tvingas bo under otrygga förhållanden i andra handskontrakt och hos vänner. Varför räknas inte de som ”hemlösa” Varför är det så viktigt att kalla de för ”bostadslösa”

Tänk om vi dessutom skulle räkna in alla som har ett andrahandskontrakt, ett som löper över tre månader, de som bor hos vänner, hos sina föräldrar.   

Av någon anledning finns de här människorna inte ens i närheten av det som vi vanligtvis ser som ett ”hemlöshetsproblem” För att definieras som hemlös måste du bära skammen. Du måste söka hjälp av de som för statistik.

I socialtjänstlagen är ”självvalsprincipen” inskriven. Den gör dig ansvarig för hur din bostadssituation skall definieras: Antingen som ett bostadspolitiskt problem eller som ett socialt sådant. De flesta upplever både skam och förnedring av det bemötande de får hos socialtjänsten. Plötsligt ska du svara på saker som inte har någon som helst relevans till att du saknar ett hem. Hela din och din familjs historia rannsakas . Hamnar du en gång i klorna på de tjänstemän som sitter där för att ”hjälpa” dig så riskerar du att inte komma ur deras grepp. Börjar du trilskas kan det dessutom hända att dina barn placeras på fosterhem.

Detta är så ofattbart för människor som inte har råkat ut för det att den som en gång närmat sig denna osynliga gräns inte sällan märks för livet. Men så länge du håller dig borta därifrån kommer du aldrig heller att sammanblandas med denna grupp. Den grupp som det söks pengar på. Den grupp som stigmatiseras. Det vill säga de som vi tycker så fruktansvärt synd om. De ”fattiga”.

Tystnaden hos hemlösa som blir placerade på ett alternativboende är kanske inte så svår att förstå om man tänker efter lite. En hemlös hålls i ett mentalt järngrepp. Man är tvungen inta en hållning där man accepterar sig själv som den största och enda anledningen till att jag en gång blev av med det som borde vara en grundläggande rättighet. Något som de flesta i vårt samhälle ser som en del av sin naturliga värdighet.

Det gäller att sköta sig i sin roll som ”klient” för att få bo kvar. Det är absolut inte ett tryggt hem man tilldelas utan en ”mittemellaningentingvärld” där man hela tiden påminns om tillfällighetskaraktären. Det är nog inte helt missvisande att dra paralleller till flyktingförläggningar. Du är inte en människa utan ett ”ärende” i socialtjänstens eller frivilligorganisationers objektifierande budget.

Vi är många som skulle kunna vittna om detta tillstånd av olust som man hamnar i efter ett långt tröstlöst vandrande på våra gator. Ett vandrande inför en likgiltig allmänhet där man mest upplever sig som en sanitär olägenhet i andras ögon.

När man så i nåd kommer till den första nivån kanske efter att duktigt agerat reklampelare åt någon organisation så infinner sig trappstegsuppfostrandet, där bevakas man som en tickande bomb och får varken ta emot besök eller möblera efter eget sinne. Dricker man några folköl riskerar man bli av med nådegåvan. 
Organisationernas tystnad är en aning svårare att förstå. De tycker sig har rätt att köpa sig fria när skammen blir för pinsam. Det kan inte den hemlöse. En hopplöshet som de obönhörligen faller tillbaka till när de inte kan leva upp till de ”goda” organisationernas krav. Det verkar inte göra någon skillnad eller spela någon roll, tillströmningen av utsatta är god och pengarna strömmar in ändå.

Det rör sig om ett väl systematiserat beroendeförhållande som sedan lång tid tillbaka odlas i ett djupt förakt för människor som inte anses vara lika mycket värda som andra.

Dagens hemlöshetspolitik är misslyckad, ett hinder snarare än en lösning. Lunds universitet lanserar därför en ny metod för att komma tillrätta med hemlösheten, skriver Per Eriksson, rektor vid Lunds universitet, tillsammans med fyra Lundaforskare.

Omkring 18 000 personer står utan bostad i Sverige och trots stora insatser syns inga tecken på att den negativa trenden är på väg att brytas.

Idag tillämpas ett system med så kallade boendetrappor där den hemlöse får kvalificera sig till eget boende. Det första trappsteget består ofta av natthärbärgen. Den som sköter sina kort kan så småningom avancera bland träningslägenheter och kategoriboenden för att så småningom nå det översta trappsteget med ett eget bostadskontrakt. Men över 90 procent når aldrig dit utan fastnar inom den parallella bostadsmarknad som administreras av socialtjänsten.

Natthärbärgen och träningslägenheter kan visserligen lindra akut nöd, men det finns en stor risk att de försvårar för den hemlöse att få egen lägenhet. Den nuvarande politiken utgör ett hinder snarare än en lösning.

Den metod som vi i Lund vill lansera utgår från att ingen kan ta itu med sin livssituation om man inte först tillgodoser den grundläggande rätten till egen bostad. Först en egen bostad, därefter kan socialtjänsten lägga krut på att skräddarsy åtgärder för den mycket heterogena gruppen hemlösa.

Metoden är i linje med de senaste forskningsrönen och har testats med goda resultat i bland annat Hannover och New York. Där har det visat sig att 88 procent av de hemlösa har lyckats behålla sina hyreskontrakt, under förutsättning att de får stöd i att reda ut sin livssituation.

Om försöket skall ha en chans att lyckas krävs strukturella insatser och stöd från hög politisk nivå.

Försöket skulle ge möjlighet att jämföra resultat och kostnader mellan kommuner som deltar i försöket och kommuner som inte gör det. Som forskare vill vi därför rikta följande fråga till socialminister Göran Hägglund och andra beslutsfattare: Är det inte dags att göra ett storskaligt försök i några svenska kommuner, där stat och kommun tar ett gemensamt ansvar?

En kraftig satsning på att bekämpa hemlöshet skulle på sikt ge stora besparingar, inte bara när det gäller mänskligt lidande utan också samhällsekonomiskt.

Idag deltar politiker, socialarbetare, hemlösa och forskare i en konferens om kursändring i den svenska hemlöshetspolitiken. Nästa steg blir ett innovativt försök i en eller flera kommuner. Försöket kräver ett brett samarbete mellan forskarsamhället, kommuner, regeringen, myndigheter och brukarorganisationer och att alla berörda helhjärtat ställer upp bakom principen om allas rätt till bostad.

PER ERIKSSON, rektor Lunds universitet

ANN-KATRIN BÄCKLUND, dekan samhällsvetenskapliga fakulteten

HANS SWÄRD, forskare Socialhögskolan i Lund

CECILIA HEULE, forskare Socialhögskolan i Lund

MARCUS KNUTAGÅRD, forskare Socialhögskolan i Lund

Källa: Sydsvenskan.se

Till sommaren ska vi i Stockholm berikas med ännu en verksamhet för hemlösa. Denna gång gäller det uppbyggnad av ett ”centrum för hemlösa”.
Människorna med lite insyn i hemlöshetsfrågan vet att det även denna gång inte på något sätt handlar om att försöka lösa hemlösheten genom att hjälpa hemlösa individer till ett tryggt hem.
Istället är detta en sammanslagning av redan befintliga ickefungerande verksamheter. Ett centrum byggs upp för akademiker där det ska forskas på hemlösa. Detta gäller bland annat hur länge man lever som hemlös, hur tandstatusen ser ut, vilka eventuella missbruk som finns, vilka psykiska problem och andra sjukdomar människor har och får i sin hemlöshet.
I detta centrum ska sedan de akademiker som tycker sig behöva mer kunskap om hemlöshet ges möjlighet att inhämta sådan. Hemlösa behandlas som vilka försöksdjur som helst.
Hur många människor ska behöva dö i förtid i forskningens namn och av de sviter denna vidriga människosyn står för?
Kan det verkligen vara så att vi medborgare tycker titlar och doktorshattar är mer värt på vissas huvuden, än att människor ska få leva ett värdigt liv i ett eget tryggt hem?

Fattigdomen breder ut sig. Bara i Europa l lever idag 50milj i vad som kallas fattigdom. Och i Sverige befinner sig, enligt rädda barnen, c:a 250 tusen barnfamiljer i fattigdom. Det här är människor som på olika sätt närmat sig risken att hamna i hemlöshet.
Finns det någon gemensam egenskap hos dessa individer, något medfött karaktärsdrag som gör att just de blir drabbade? 
Skulle vi anse det vara etiskt försvarbart att forska på deras tänder, på deras psykiska status eller på andra beteenden som uppkommer på grund av fattigdomen. 
Jag tror att det finns anledning att ställa sig den frågan.
Är det verkligen så att vi ska lägga över problemet på de som blir drabbade? Ska vi istället inte titta på de orsaker som leder fram till detta? 
Hemlösa människor lever under ständig stress och oro.” Var kan jag duscha, borsta tänderna, få tag i pengar?” De sover betydligt mindre än andra. De har ingenstans att gå när de behöver trygghet.
Det är inte konstigt att det uppstår olika problem under sådana villkor.
Varför ska vi forska på detta?  Är inte det att lägga skulden på individen?
Är det inte att ytterligare slå fast att anledningen till det som sker ligger hos den fattige eller hos den hemlöse?

I dag görs väldigt mycket som handlar om att lindra effekterna av hemlöshet. Frälsningsarmen, stadsmissionen, socialtjänsten och otalet andra organisationer omsätter enorma summor (hemlösheten omsätter idag runt elva miljarder kronor) och lägger ner en massa energi på att hjälpa människor som inte har ett tryggt hem. 

Hos dessa organisationer kan du få i stort sett allting, utom just ett tryggt hem. Vad hjälper det med pedikyr, internetuppkoppling, tid hos frissan, samtalsterapi och kanelbullar när du på kvällen är hänvisad till något som inte kallas hem? Det är som att en liten stund få leka att du är som alla andra.

 ”Välkommen tillbaks imorgon.”

Enligt Sven Bergenstråle och hans senaste forskning befinner sig i Sverige närmare 400 000 unga vuxna i en otrygg boende situation. Bara i Stockholm finns cirka 30 000 människor i akut behov av ett eget hem.

Så länge ett socialt nätverk är intakt, att de exempelvis är mambo, bor i andra, tredje hand… eller sover på soffan hos någon kompis så hamnar de i rätt stapel i statistiken: De är bostadslösa – inte hemlösa.

Steget är inte långt mellan de olika definitionerna. Det kan räcka med en utebliven hyra eller att kompisen tröttnar och vill ha sitt privatliv tillbaka, sitt eget hem för sig själv.

En växande grupp i statistiken är ensamstående föräldrar. De vräks ofta utan hänsyn till barnet, med ett socialt omhändertagande som följd. Och en ny problematik uppstår. Inte sällan behandlas föräldrarna utifrån en i förväg bestämd mall och döms på godtyckliga grunder. Barnet då?

Skall det behandlas utifrån en förälders eventuella hyresskuld? Det går inte att frånse att det någon gång behövs större åtgärder, men att generellt anta att barnet behöver ”behandlas” medger en skev syn på att missa en räkning.

Ett barn som behöver ett tryggt hem, med sin eller sina föräldrar, förvisas till ett omhändertagande som i sin tur kan leda till kriminalitet, missbruk och därifrån vet vi att steget inte är långt – till hemlöshet.

Många av de vi idag ser på gatan är en konsekvens av denna hållning.

Vi har i dagens samhälle gjort ett slags ”problemöverföring”, man skulle kunna likna det vid att flytta pengar mellan konton. Gillar vi inte att det heter ”hemlös”, ja då skapar vi definitionen ”bostadslös”, det låter lite mer kliniskt och andra åtgärder kan sättas in. Den som råkar ut för detta bollande är naturligtvis individen, som ständigt möts av ”vi kan inte hjälpa dig i detta läge, du måste gå till …”. Efter ett par varv i denna byråkratismörja tappar vem som helst orken, tänk dig då att försöka stå på dig samtidigt som du ska försöka komma på var du ska vila för natten. ”Man måste vara frisk för att orka gå till doktorn” brukar många säga. Vad behöver en människa för att orka be om att få sina mest grundläggande behov tillgodosedda?

Så istället för hjälp med borgensman, städning, medicinering, ekonomiska problem, sällskap eller vad som kan behövas för att klara ett eget hem, så läggs pengarna på härbärgen och liknande. Följden blir att en hemlöshetsindustri uppstår. De organisationer som får bidrag rycker självklart inte undan mattan för sig själva utan väljer att upprätthålla ordningen så som den ser ut.

Det kanske rent av är så att det är praktiskt att ha kvar de hemlösa på gatan, för att vi ska slippa dem i våra bostadsområden, för att ändra på våra vanor.  

Om vi fortsättningsvis kan lägga den där femman i uteliggarens mössa kanske vi kan lyckas döva våra samveten och låtsas att vi gjort allt vi kan.

Problemet kanske inte egentligen är så enkelspårigt som vi vill tro, att det bara gäller att skaffa fram bostäder, det är kanske snarare vår inställning till vad vi tror att hjälp är. Är det att erbjuda det man har istället för att verkligen bry sig om vad individen behöver? Många av de hemlösa vi har idag skulle inte befinna sig i sin nuvarande situation om vi snabbt hade lyssnat och agerat.

Hur kan vi prata om demokrati när människor i vår direkta närhet lever i hemlöshet?

Det jobbas oerhört mycket med hemlösa människor. Det görs enormt mycket. All den kraft som glöder under värnande och tiggande paroller är gigantisk. Men i grunden händer ingenting som gör att antalet hemlösa faktiskt skulle minska.

Om vi tar ett steg tillbaka, om vi gör det och besinnar oss i all vår omsorg, då skulle vi nog inse att detta inte är något annat än en välviljans tyranni, för även om det aldrig uttalas, även om det aldrig sägs rent ut, så finns det inte något ömsesidigt intresse av att utstötta skall få komma in i samhället igen. Det fungerar lite grann som i det statliga spelmonopolet. Ibland vinner någon högsta vinsten och klarar sig igenom det snåriga kontrollsystemet utan att dö på vägen.

Det här är nog inte första gången någon frågar sig: Vad skulle hända med alla dessa ofantliga system om förlorarna blev vinnare? Alla dessa människor som lever på att andra inte klarar sig. Vad skulle hända med dem? Låt oss ta socialtjänsten som ett exempel även om den myndigheten bara är en verkställande del av ett systematiskt felslut. Vad som vanligtvis sker i dessa regioner är att ett djupt kränkande och mycket ovärdigt maktförhållande utvecklas.

Den som blir tvungen att ständigt återkomma till denna tillfälligt avsedda hjälp kan ju inte göra annat än att se sig själv som ett problem. För det andra underlåter inte sällan den nådiga hjälpgivaren att påminna dig om detta bakom ett sorts uppfostrande syfte. Du får precis så mycket som normen tillstår. Detta oavsett om du klarar dig eller inte. Följer du inte ödmjukt den nådiga diktat riskerar du i vissa fall att bli av med både hem och barn. Din heder är inte värd ett uns. Du degraderas till en fuskare. Skammen är det mest effektiva vapnet som staten har att hålla denna ständigt konstanta kvot av människor på marginalen i schack.

Vad vi istället måste efterlysa är ett gemensamt mänskligt ansvar. Ett ansvar som ingen enskild människa, inget enskilt parti eller någon organisation kan använda för att vinna något på. Hur kan vi prata om demokrati när människor i vår direkta närhet lever i hemlöshet? Det gäller oss alla. Vi måste gemensamt och förbehållslöst leva upp till de grundläggande principer vi alltid talar om.

Vi kan exempelvis inte använda boendet i utpressningssyfte för att en människa skall anpassa sig till våra regler.

Vi måste stanna upp någon gång och fråga oss själva: vem har jag blivit, som så ”rättfärdigt” tycker mig kunna köra över och osynliggöra inte bara men bland annat Stockholms hemlösa kvinnor och män?

Kritiska röster höjs ofta mot min roll som ordförande i föreningen Stockholms hemlösa, dessa höjs av i frågan ansvariga politiker, tjänstemän och avlönad personal i diverse vinstdrivande företag och ”frivilligorganisationer” uppbyggda runt och på hemlösa människors bekostnad.

Kritiken handlar ofta om hur jag kompromisslöst förespråkar alla människors behov av ett tryggt hem och möjligheten till ett privatliv.

Många tycker att mitt ständiga tjatande om att omprioritera har varit allt för enkelt. ”Ge hemlösa ett tryggt hem och därefter, utifrån detta hem stödja de som behöver detta med vad som krävs för att behålla det”. De allra flesta i den här lukrativa ”hemlöshetscirkusen” anser att frågan blir mer intressant om den fragmentiseras, om den delas upp i åtgärder, om de hemlösa delas in i grupper och problematiseras. 

Men så länge den ”hjälp” som idag ges uppenbarligen inte fungerar och utgår från vad jag själv som medmänniska anser mig behöva för att leva ett värdigt liv kommer jag fortsätta med det.

Dessutom måste hjälpen innefattas av att dela med sig av sin relativa ”makt” över den hjälpbehövande och även av det personliga ansvar som krävs för att göra detta?

Hur ska annars människor i hemlöshet få makt över sitt eget liv och kunna ta det ansvar samhället kräver?

Hemlöshet är i grund och botten ett bostadspolitiskt problem som på något underligt vis övergått till att bli ett socialt vårdproblem.

Frågan vi alla måste ställa oss: Skulle jag vilja vårdas på ett sjukhus resten av mitt liv?

För vad har egentligen en eventuell vårdfråga med rätten till ett tryggt eget hem med möjlighet till ett privatliv att göra?

Kent gör vinjettmusiken till UR:s tv-serie Hemlös. Låten som heter 2000 kommer under hösten att släppas i 100 numrerade exemplar. Dessa kommer att auktioneras ut av föreningen Stockholms hemlösa och pengarna tillfaller föreningen oavkortat.

Hemlös, en ny tv-serie i 10 delar i SVT2 kl 22.30 med start onsdagen den 14 oktober. Dessutom anordnas en kväll om hemlöshet på Debaser medis med gäster som Familjen, Max Peezay, Brothers of End mfl (se bifogad inbjudan)

Programledaren Nour El-Refai leder oss genom ett program präglat av dokumentärt berättande och reportage tillsammans med sin hemlösa programledarpartner Helene Westerlund. Serien berättar personligt om de hemlösas problematik kryddat med skruvad samhällssatir av och med Torsten Flinck, sprungen ur hans egenupplevda bostadslöshet. 10 nyproducerade program av Ulf Akermo som även står bakom UR:s framgångsrika serie – Veterantv.

Upp till 18.000 hemlösa i Sverige. Över 3000 personer bara i Stockholm – män kvinnor och barn, alla utan ett eget hem och ett värdigt liv.

Se vinjetten här: http://www.youtube.com/watch?v=WMvF7OB8et8

Bilder finns att ladda ner på www.pressinfo.svt.se

För mer information vänligen kontakta:

Pernilla Angelin, Projektledare marknad & press

Tel: 08/784 45 96, Mobil: 0708/41 56 00, Pernilla.Angelin@ur.se

OM UR

UR är ett fristående public servicebolag som sänder i SR:s och SVT:s kanaler samt driver Kunskapskanalen tillsammans med SVT. UR:s uppgift är att bredda, förstärka och komplettera andras utbildningsinsatser.

www.ur.se

Det synsätt som idag råder kring hemlöshetsfrågan kommer aldrig att leda till någonting som i grunden förändrar situationen för hemlösa. De åtgärder som sätts intar alla sin utgångspunkt i detta synsätt. Om vi verkligen menar allvar med att vi vill få slut på hemlösheten måste vi ändra detta synsätt.

Som det är idag accepterar vi att människor sover på gator, i portar, i soprum, på offentliga toaletter eller var det nu finns plats. Vi vill inte gärna se det här, men vi accepterar det. Många tycker att det är stötande. Det väcker upp obehagliga känslor hos de flesta att se hur människor hamnar helt utanför alla skyddsnät i vårt välfärdsamhälle. Därför har vi låtit en socialtjänst, privata företag och ett stort antal frivilligorganisationer lindra effekterna av detta tillstånd.

Dessa organ ser till att med statsfinansierade medel akut undanröja de allra påtagligaste effekterna av detta gravt inhumana tillstånd. Nämligen det tillstånd du hamnar i på grund av att du saknar bostad. Det har byggts upp en industri som årligen omsätter ca 10 skattemiljarder kring hemlösheten. En industri som avlönar anställda som alltmer har blivit beroende av dessa utstötta människor.

Enligt rådande ordning hålls människor kvar i hemlöshet. Detta har inte skattebetalaren generellt så stor kunskap om. De tittar snett på dessa lodisar och smutsiga parasiter som trots att det finns ”hjälp” aldrig tar sig själv i kragen. Om folk visste så skulle de inte ha den inställningen.

Den ångest och den oro en hemlös människa utsätts för är mycket svår eller snarare omöjlig att föreställa sig för en människa som inte har varit där. Hopplösheten över att inte se någon som helst möjlig väg till trygghet kan den som aldrig varit där föreställa sig. Många dövar detta genom alkohol, en del även med andra droger. Men hur många skulle inte göra det under sådana levnadsförhållanden? Och då omgivningen hellre vill höja sin egen ”förträfflighet” än att hjälpa utstötta människor, kopplas hemlöshet ihop med missbruk.  Därmed blir det också enklare att fortsätta stöta ut dem ur samhället än att stötta dem in.

Sanningen är att i fråga om detantal missbrukare som finns i hela Sverige så finner vi den absolut största gruppen innanför hemmets skyddade fasader. Det vill säga att de hemlösa representerar en ytterst liten procent av dessa drogberoende individer. Det ser bara ”värre” ut hos de hemlösa.

Från alla hemlösa hjälpare används olika ” visaosshurduktigduär” boenden” i utpressningssyfte för att få folk att sluta självmedicinera.

Ett återkommande hot är att slängas ut på gatan vid ett eventuellt ”återfall”. Ska vi ha ett land som beter sig så mot vissa av våra invånare? Vem blir frisk under sådana omständigheter? Oavsett om du sköter dig eller inte kan det väl inte vara särskilt civiliserat att hålla vissa människor kvar i detta bostadslösa tillstånd av moraliska skäl. Eller ska vi se hemlöshet som ett sätt för samhället att straffa de som inte ”gör rätt för dig”?

Alkoholism klassas som sjukdom, så hur kan vi tillåta att människor inte får bo i ett tryggt hem på grund av en sjukdom? Trots all forskning och allt utredande verkar ingen förstå. Vi kvarhåller bara människor i detta tillstånd. Känns inte detta lite diskriminerande? Är inte detta bara en flykt istället för att göra något åt situationen? Det är även gigantiskt resursslöseri av både människor och pengar.

STOPPA ALLA UTREDNINGAR NU! Kunskapen finns! Skaffa fram billiga bostäder på en gång till de människor som inte har. Det sociala och alla ”frivilliga” kan därefter omformulera sitt uppdrag: Ge det stöd som krävs i bostaden för att behålla den för de som vill och behöver. Ett hem är förknippat med integritet, privatliv och självkänsla. Det är kopplat till det egna jaget. Även om det är politiskt känsligt så kanske vi måste börja våga tänka tanken på att ge människor ett eget kontrakt till ett eget hem.

Hur kan man värja sig mot denna så diskriminerande och mördande reklam? Då det redan nu finns ett otal verksamheter riktade för hemlösa, vilka uppenbarligen inte fungerar utan att kunna erbjuda ett tryggt hem. Vad skulle då en sammanslagning och ett samarbete av de redan befintliga verksamheterna i form av ett ”centrum för hemlösa” göra för skillnad? 

Snart har väl hemlösa en helt egen galleria, där vakter, lotsar, poliser, socialtjänst och frivilligorganisationer står som kontrollanter så hemlösa inte kommer ut och allmänheten inte in. På dörrarna kan vi för säkerhets skull ha skyltar med texten: ”Förbud för allmänheten att vistas inom denna ”hemlösacirkus” område utan bokad tid för visning”.

Med denna vidriga och särskiljande människosyn som uppvisas genom ett ”centrum för hemlösa” av beslutsfattarna och i deras fotspår giriga underhuggare, kan inte ses som något annat än en total ovilja till att föra människor till ett tryggt hem.

I detta ”centrum för hemlösa” är syftet att det ska finnas en förbättra vård, behandling och stöd genom bättre samarbete och samordning av befintliga resurser. Det anmärkningsvärda med dessa befintliga resurser är att det trygga hemmet som genom tid alltid saknats även saknas här.

Ett eget tryggt hem måste vara utgångspunkten för att kunna hjälpa en hemlös, där vård, behandling och stöd skulle kunna göra någon skillnad. Att de i grunden för en lösning av hemlöshetsfrågan redan nu hjälplösa frivilligorganisationer, landsting och socialtjänst är positiva till ännu ett av alla diskriminerande och verkningslösa projekt är inte på något sätt förvånande.

Nya dörrar öppnas, där välformulerade bidragsansökningar kastas in och inbringar pengar till  organisationer utan både egentligt uppdrag, syfte och mål, vilket både forskning och det ständigt ökande antal hemlösa påvisar.

Under de snart sju år förening Stockholms hemlösa funnits, har vi försökt att trycka på våra blinda men konstigt nog alltid, ”vi ska titta på det” utredande, prioriterande och med andra ord ickeagerande politiker i hemlöshetsfrågan. Detta samtidigt som vi försökt få upp ögonen på allmänheten för att uppmärksamma ett enormt och snabbt växande samhällsproblem. Även om det i vårt egoistiska och giriga ensam-hälle är svårt att enas kring ”andras” problem, så måste vi någonstans inom oss se att i slutänden rör detta oss alla. Våra unga kan inte flytta hemifrån, våra studenter kan inte av bostadsbrist ”plugga” vidare och allt detta leder även i sin förlängning till att våra ca 20 000 hemlösa aldrig kommer få skriva sitt namn på ett kontrakt till ett tryggt eget hem.
Varför och vad är det för bakomliggande orsaker som gör att redan våra mest utsatta människor tvingas bo i portar, offentliga toaletter, soprum, härbärgen eller i något av alla de olika stigmatiserande ”iställetförboenden”, kanske de som tjänar pengar på detta svara på. Det finns inga som helst belägg för att denna diskriminerande ”boendeform” skulle leda till att antalet hemlösa skulle minska. Dessa ”hemlösakaserner” är uppbyggda av och för människor med helt andra förutsättningar än vad de allra allra flesta av våra hemlösa har?
Men i dessa moderna ”koncentrationsläger” tycker vi ändå utifrån den verklighet som råder, kunna ställa krav att människor ska ”ta sig i kragen”? Det klingar väldigt illa när staden varken har bostäder, en väl fungerande vård, arbete, social omsorg eller den trygghet även alla andra söker, men inte på långa vägar finns åt människorna som kanske är mest i behov av detta. Nä, dessa individer straffar vi istället obarmhärtigt vidare till ett ovärdigt och otryggt liv i hemlöshet.
Och detta kommer vi fortsätta med så länge ingen står upp och tar strid mot det omänskliga att döma människor till ett livslångt utanförskap.

De flesta hemlösa människor skyr idag de sociala myndigheterna och allmänna sjukhus på grund av ett ovärdiga och kränkande bemötande där. Denna systematiska diskriminering av hemlösa måste vara väl känd av både politiker, tjänstemän och frivilligorganisationer. Då de istället för att se sin egen del i problemet och tar tag i det, stöter redan utsatta människorna ännu längre ut ur samhället. Detta gäller då inte minst det ökande antal unga hemlösa, kvinnor och barn.

Det görs genom att vi bygger upp speciella enheter och vårdinrättningar endast för hemlösa människor, utan en tanke på att det primära behovet är ett tryggt integrerat hem. Med denna urskiljande människosyn skapar vi utsatta människor med ännu mindre självkänsla än från första början. Detta innebär också att alla, som de själva säger, ”hjälpsamma” inblandade har samma vidriga diskriminerande människosyn till hemlösa? Om det inte vore så, varför innefattas inte människor, som inte har ett tryggt hem, av de lagar och mänskliga rättigheter som den övriga befolkningen bygger sin tilltro till?

När detta problem påtalas kopplas blixtsnabbt de automatiska politiker/tjänstemannafraserna fram; ”de vill ju inte anpassa sig” ”de är ju inte samarbetsvilliga” eller ”vi har ju våra regler att följa”. Istället för dessa tomma intetsägande fraser, skulle de hjälpsökande kunna erbjudas ett ”medborgarvittne” till mötet. Vittnet bör av ovanstående skäl inte tillhöra någon myndighet eller frivilligorganisation, utan kan kanske vara en vän som den sökande själv bestämmer och känner förtroende för.

Betraktaren kan till exempel under mötet registrera att myndigheten följer den lag som de själva ”vakar” över. Det borde ligga i allas vårt intresse om vi nu väljer att åtnjuta den trygghet som lagen ger. Har man gjort det valet så är nästa steg att värna varandras rättssäkerhet. För om inte alla medborgare får samma rättigheter så urholkas den lag som man själv väljer att luta sig mot. Antingen väljer man lagen som verktyg för vår trygghet eller så väljer man laglöshet. Och eftersom alla officiella institutioner, föreningar och ”medborgare” uttryckligen accepterat lagen, så ligger det i det egna intresset att se till att den åtlyds. Det som råder nu är laglöshet i skydd av lagen. Där lagbrotten göms bakom myndighetspositioner och andra ”cover up’s”. Integriteten får prövas i lagboken och regeringsformen är utgångspunkten för medborgarvittnet.

Om vi tillsammans ärligt kunde försöka se hur hjälpen för våra hemlösa ser ut som medmänniskor. Då menar jag utan tanke på mitt jobb eller hur en massa organisationer och myndigheter arbetar för sin egen överlevnads skull.

Då skulle vi se att hemlösa människor med statliga, kommunala och privata medel får precis allting övrig befolkning behöver ett tryggt hem för att sköta och klara av.

Som hemlös får man nämligen tvättade kläder, mat, kaffe, bullar, läkarvård, tandläkare, fotvård, glasögon, psykiatriker, psykologer, terapeuter, lotsar, sysselsättning och mötesplatser. Detta för att nämna några saker som sanktioneras av våra i denna fråga prioriterande politiker, tjänstemän och organisationer för att ”hjälpa” hemlösa.

Men varför måste människor vara och gå under begreppet hemlösa för att få all denna hjälp?

Skulle all denna välvilja i grunden vara ärlig, alltså den som alla aktörer säger att hjälpa hemlösa till ett värdigt, då skulle det inte behöva finnas ca 20 000 hemlösa i vårt land. Det vill säga om all denna hjälp istället gavs som hjälp och stöd till före detta hemlösa i det trygga hem vi andra tar för givet.

I över 100 år har vi tilllåtit en Socialtjänst, kyrkor och olika ”frivilligföretag” bygga upp sin grund och sedan växa för att skapa arbetstillfällen åt redan etablerade personer på att ”hjälpa” hemlösa (fattiga) människor. För att detta ska vara möjligt behövs även ett växande underlag, vilket också det ständigt ökande i antal hemlösa påvisar.

Denna ickefungerande hjälp omsätter i vårt land bara i skattemedel ca 11 miljarder, vilket är en siffra Lunds Universitet sammanställt utifrån att varje hemlös kostar runt 600 000 om året. Det är anmärkningsvärt att varje hemlös kan kosta samhället så mycket, utan att bli hjälpt med det primära behovet (ett tryggt hem)?

Eller kanske är det därför kostnaden är så hög?

Ännu mer uppseendeväckande blir om vi ser det från en annan infallsvinkel, den vinkeln som gör att varje hemlös vi har i vårt land är så mycket värda för ”hjälparna” att människor och organisationer fördelar 600 000 mellan sig för att hålla dessa människor kvar i hemlöshet!

Är det då inte dags för ett nytt och mänskligt tänkande i denna fråga?

Då menar jag inte att den idag avlönade ”hjälpande” personalen ska ges möjlighet att känna sig ännu mer självgoda än de redan gör, inte heller att de i grunden ska få känna att de gör någon skillnad. Nej, med mänskligt menar jag att våra hemlösa människor ska ges möjligheten till ett värdigt liv med ett fungerande privatliv i ett tryggt hem.

Vi kanske skulle kunna göra en unik studie här i Sverige, där människor som idag på nåder lever i något av alla lukrativa villkorade boenden ”testades” att klara av ett eget integrerat hem. Denna ”test” bör då för trovärdighetens skull genomföras med samma stöd och den ”hjälp” människor får idag för att klara av att bo som uteliggare, på härbärgen eller i något av otaliga benämningar på de befintliga lukrativa ”boendeformerna”. Det skulle inte vara svårt att finna personer som under många år smittats av ett sjukt och omänskligt samhälle och nu fortsätter smittas av den ”Reinfeldtdeffekt” som fortsätter sprida smittan i vårt land, som i folkmun kallas hemlöshet.

I vårt välfärdssamhälle har vi råd med respekten för individen. Vi har råd att respektera den enskilda individens förutsättningar, behov och önskningar om ett autonomt liv. Spelar ingen roll om du är där du är pga. olycka i livet, arbetslöshet, dyslexi, psykos, psykopati, skilsmässa, olycksfall i arbetet eller vilken anledning man kan tänkas hitta på. Respekten för individens behov och förutsättningar har vi i vårt välfärdssamhälle, med grundläggande solidariska värderingar om individens rätt, råd med!

Sluta prata om hemlöshet som om det vore en psykiatrisk diagnos – det är en diagnos på samhället – inte på individen.

Att bygga upp företag i Sverige är bra för sysselsättningen, då arbetslösheten i vårt land är oförsvarbart hög. Med över 25 % av våra unga mellan 18-25 går arbetslösa, ligger vi etta på Europatoppen eller snarare botten.
Men vad vissa gör, är att bygga upp sina företag på hemlösa människors bekostnad och i deras namn och blir/är utan trygga hem att erbjuda hemlösa ett hemlöshetscementerande bolag. 
Att sedan företagen i ”godhetens” namn anställer hemlösa som ett slags alibi för företagets vinstintresse, rättfärdigar inte grunden för att hemlösa människor måste finnas för att företagsledningen och aktieägarna ska få ”gotta” sig i och visa sin ”goodwill” i hemlöshetens ”hjälpande” hands namn.

Utifrån detta har jag sammanställt en del frågor angående den ”goda viljan” företag tycker sig visa våra hemlösa genom att tjäna stora pengar åt sig själva och ge smulor till ”de andra”. 

Detta gäller rättvisefrågor (”rättighetsfrågor”) och annat som tycks vara helt oviktigt då det gäller ”hjälpen” till hemlösa.

1. Vilket företag i Sverige har 8-10 avlidna medarbetare varje år?

2. Vilket företag i Sverige undgår ett arbetsgivaransvar gällande missbruk bland sina medarbetare?

3. Vilket Svenskt företag sponsras av Stockholms allmännyttiga och ett stort antal andra bostadsbolag? Vilka anmärkningsvärt är just de som till största del bär skulden för att vi har just bostads/hemlösa i vårt land.

4. Vilket svenskt företag anses inte vara godkänd som inkomstreferens till bostadsbolag till en lägenhet om du är en hemlös tidningsförsäljare?

5. Vilket svenskt aktiebolag har byggt upp hela sin grund på att det finns hemlösa människor?

6. Vilket Svenskt företag har som de själva säger ca 400 medarbetare utan att fackföreningar ifrågasätter verksamheten gällande arbetstagarnas rättigheter? 

7. Vilket svenskt företag slipper betala ut semesterersättning till sina hemlösa medarbetare?

8. Vilket svenskt företag slipper betala ut de första 14 dagars sjukersättning andra företag tvingas göra när någon blir sjuk?

9. Vilket svenskt företag i hemlöshetens namn sponsras av näringslivet?

10. Vilket aktiebolag får miljonbelopp av stat, kommun och diverse fonder för att ”hjälpa” hemlösa trots vetskapen av att de inte kan det? För med hjälp åt hemlösa måste väl ändå menas att människor ska slippa vara/kallas det?

11. Är detta företag (aktiebolag) en arbetsplats, eller är det bara ett mycket sofistikerat tiggeri som står för något helt annat än vad de utger sig för att göra? 

12. Vill verkligen detta aktiebolag på allvar se en lösning av hemlösheten?

Svaret på alla frågor utom de två sista är: ”Blaskan” Situation Stockholm